Tyck inte synd om mig, tyck synd om den som det egentligen är synd om
Glöm det där jag sa med paus, det var nog det mest korkade jag kunde skriva. För jag kom på, att när jag har så mycket känslor inom mig som jag har just nu är det så skönt för mig att få skriva av mig.
Skolan lockade inte överhuvudtaget idag så blev att jag sov till 11:30 istället. Vid 14-tiden bar det av till Lund för att säga hejdå till min älskade kusin, som bara blev 28 år. Det jag är mest ledsen över, det är inte att hon är borta, utan för att hon blev borta alldeles för tidigt. Hon hann aldrig göra allt det där man vill med livet, och det är det jag är mest ledsen över.
När jag satt i rummet utanför och alla var redo för att gå in, var det något i mig som satte stopp. Jag kunde inte röra en fena. Hade varit helt övertygad om ända tills jag satt där att jag ville. Och jag ville fortfarande där, men jag vågade inte, just för att, när jag väl gick in i det där rummet bredvid mig och när jag väl skulle se min kusin ligga där, i mitten av hela rummet, med sin fina klänning, ett kort på sin fina hund och blommor på sig. Det var då allting skulle bli verkligt. Det var då jag skulle förstå, och verkligen inse, att hon inte fanns mer. Att hon var död.
Men samtidigt så kände jag att jag kunde inte åka hem utan att veta. Men det gör så himla ont i mig så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Håller på med en novell där jag kommer få med väldigt mycket av mina känslor, lät clara läsa så långt som jag har kommit innan idag, och jag vet inte om det kommer bli för mycket liksom. Men det har ju så mycket med hur jag mår. Nu ska jag i alla fall gå och lägga mig. Och nä, livet är inte på topp just nu.